Ebba

Men när jag blickar tillbaka så började allt med den där klumpen i magen  , den kom varje Måndag i 6an och 7an. Jag har alltid lyssnat på min magkänsla och jag visste att något inte stod rätt till det va 2008/2009. Åkte hem till mina syskonbarn och såg en missär, min månadspäng som då låg på 500 började försvinna sakta men säkert varje söndag när jag kom hem efter att ha varit där en helg. Vad skulle ja säga till mamma och pappa? att jag köpte mat till dom , att jag köpte ett paket med blöjjor eller att jag va tvungen att köpa frukost till Thea .

Shoppingen med kompisen , eller bion med kompisen blev inställd, jag hade mina syskonbarn att köpa mat till att ge kärlek till varje helg. Varje söndag grät jag när ja kom hem , gick dagen efter till skolan med klumpen i magen får dom någon mat  denna veckan när ja inte är där?, måste ringa till barnens pappa och fråga om dom får 5 gånger varje dag som kostcirkeln säger. Måste se så Leo har fått ombytta blöjor , ha fått 5 skopor  med vällingersättning och inte två som dom trodde.

Vet inte hur länge det höll på, hur länge jag sprang där fram och tillbaka, hur länge min syster smet ut på nätterna och jag visste vad hon skulle göra men fick aldrig säga till mamma och pappa. För när jag gjorde det blev jag upptryckt mot väggen  (av henne förståss) . Men någonstans sa det stopp en vacker dag låg det barnkläder på golvet , bajsiga blöjor här hemma och en barnfamilj på nytt.

Jag hade börjat 7an , mina föräldrar visste inte ens vilken klass jag gick i vilka läxor jag hade, vem mina mentorer va. Den största frågan va bara hur mycket blöjor dom skulle köpa, vilken tid dom skulle hämtas från dagis.Men att deras egna barn stod på ett hörn , eller deras dotter som precis kommit in i tonåren behövde uppmärksamhet eller en mamma som förklarade litee om tonåren va det ingen som såg.

Men det gjorde inte mig något just då, jag hjälpte så gott jag kunde med barnpassning osv. Jag är van hade jag fått en unge i min famn nu hade jag vetat precis hur jag skulle handskas med den, medans andra 15åringar hade slängt den i väggen och tyckt att det va pest och pina.

Men idag tänker jag om ja aldrig hade upplevt detta eller sett detta med mina ögon , hade min syn på otrohet och barnuppfostran osv aldrig sätt ut som den gör idag. Jag hade säkert varit en äcklig fjortis som hoppade runt, hade inte brytt mig om pojkvännen gjort slut kört mitt race och varit sjukt känslokall.

Jag skulle aldrig lämna mina barn för att få ligga runt , hade aldrig gått bakom ryggen på min pojkvän och svikit honom. Ingen är värd det ingen.