Ebba

Jag är inte den som går ut offentligt med saker men det känns tomt här.Det fanns en person jag skrev jämt om här innan men han är fortfarande min men har inte funnits med på bloggen på ett tag.

När Jens gjorde slut med mig så va jag i chocktillstånd inte en gång till tänkte jag, nu är det kört jag ska träffa en kille med jobb och körkort som kommer älska mig precis för den jag är. Om jag har dåliga dagar och likaså bra. Det jag kände för honom va hatkärlek jag älskade honom lika mycket som jag hatade honom.

Och det va jag inte snål med att berätta , det mesta handlade väl om min envisshet att jag aldrig ge upp saker och tänker framåt.

Jag blir lite psykisksjuk när det tar slut mellan oss, ciggpaketet åker fram, alkoholen är framme, papper och pennna är framme där jag skriver ner alla minnen.

Jag tror inte jag hade varit sån om jag inte visste att jens och jag ska va hela livet .  Under hela denna tiden som jag höll på med mitt sörjande så satt jag och han och skrev en sketen söndag. Det började såklart med bråk det va vi ju gjorda för, mellanlanade med lite vanligt kompisprat och slutade om babbel om vårat förhållande. Det blev ganska känslosamt och han kom hit.

Allt fick leda till vad det ville, och han sov över hos mig vi snackade  igenom det mesta. Det va som att han aldrig hade gjort slut och alltid va min. Som att den där dagen va en stor olyckshändelse. Sen dess har det varit vi visst bråket satt i och kan göra ibland. Men vi kan umgås med våra vänner, inte lika svartsjuka säga att vi älskar varandra och berättaa hur mycket vi betyder för varandra.

Vi kan skratta ihop och  inte ilja ha ihjäl varandra och ge sura miner. Förstå varandra och alltid finnas för varandra.

Det är svårt att förstå om man aldrig varit kär eller fått uppleva ett förhållande, man vet inte hur känslorna är. Kärlek är inte lätt och inte heller jätte svårt. Men en dag står hon /han där för er alla.