Ebba

Idag är jag kluven , idag tänker jag och idag är jag depp. Har bara legat i sängen hela dagen och glott in i väggen ... jag såg han igår och jag KÄNDE INGENTING , INTE ETT SKIT. Jag fick inte ens en klump i magen och hjärtat gjorde inte ens lite ont. Vad har hänt med mig? Så har det aldrig varit förr. Innan så har jag bara legat i fosterställning o gråtit , inte velat äta en mat bit eller veta av någon alls. Har jag blivit stark eller håller jag bara på att bli JAG igen?. Men dessa dagar när jag är själv så vill jag ha någon , en pojkvän ... någon att vara kär i , pussa på och någon som bara ligger och krama om mig och säger att han älskar mig. Att jag är det finaste han har , att jag betyder något för honom. Men det kommer nog dröja tills dess. Att gå från ett långt förhållande och sedan bli singel och inte ha det där lilla extra är otroligt tungt. Jag har alltid tyckt om kärlek hela mitt rum är pyntat med kärlek.. min tapet är kärlek mina tavlor är kärlek , amor , lycka osv ... tillochmed mitt täcke. Men jag vet inte hur det är att vara så där extremt lycklig i ett förhållande. 

 

Jag blir så arg när folk säger att " du kommer ta tillbaka honom ebba" , "Inom en månad så är det ni igen " ... MEN NEJ. Jag vill inte , jag orkar inte , jag har inga känslor , jag saknar inte honom jag saknar förhållande inte han. Fast jag egentligen inte vill ha ngn kille nu så är ju fan det de mest underbaraste som finns. Men fan vad tråkig jag har varit , fan vad jag väljt bort saker bara för att lägga all min energi på honom. Fan vad jag hata mig själv för det. 

 

För lite mer än en månad sen så började jag inte känna igen mig själv, han började bli mer och mer irriterad på mig och jag blev mer och mer rädd för att öppna munnen för då skulle ja kanske bli lämnad. Jag kommer ihåg att jag skickade ett sms att jag mådde dåligt , jag bara grät , sov , åt ,sov och luft visste jag inte ens vad det var förutom när ja rökte. Jag ville bara åka o krama om mina vänner men jag orkade inte. Han blev lite arg över att ja mådde dåligt men där märkte jag att det är nog OSS jag mår dåligt över. Och häromdan så sa jag till honom att jag är lycklig nu , jag mår bra och jag är så jävla stolt över mig själv för att jag för första gången på 3 år tog beslutet. Han sa att han tyckte det var bra gjort av mig , att han va glad över att jag vågade... men egentligen så blev han nog lite arg. För han skulle ju alltid haft mig runt sitt lillfinger och alltid vinna. 

 

Nu har jag nog skrivit klart för idag , rörigt.. men jag är glad jag gråter inte ens när jag skriver jag har inte gråtit på länge. Är det okej att vara ego o stålt över sig själv? Isåfall är jag det.