Ebba

För ett år sedan fick jag plötsligt ont i magen och mådde illa konstant. Då trodde jag att ja var gravid och gjorde ett grav-test som visade negativt. Självklart kunde jag inte vara gravid jag åt ju minipiller men tanken slog mig, för varför skulle jag få ont sådär i över en vecka? Men efter att ha googlat lite så var jag nästan säker på att de var magkatarr jag hade. Denna perioden i mitt liv var jag väldigt stressad och orolig, och när man är det så sätter det sig på magen. Jag levde i ett förhållande som inte var så bra, inget våldsamt förhållande men ett förhållande som gick ut på bråk, tårar och en ständig oro. Kommer han lämna mig snart?, vad ska jag göra då?! Vi hade varit tsm i 3 år och gjort slut till ifrån (han) gjorde slut och jag kunde aldrig känna mig riktigt säker med han. Magsmärtorna gick över efter ett par veckor och i juni så fick jag ont igen. Nu fick jag nog och det jag inte visste då var att jag hade fått en stressmage/orolig mage IBS. En diagnos som jag har fått nu 1 år senare, det tog iaf slut mellan mig och mitt ex i ett gemensamt beslut och jag började må bra igen rent psykiskt. Jag hade varit i någon slags deprission och nu va det som att en sten lättade från hjärtat. Hela sommaren tillbringade jag med Tilda, jobb och andra människor som fick mig att bli glad. Och en av dom var Oskar! Oskar och jag började träffas mer och det ledde till att vi fick känslor för varandra. Detta var bara ngn månad efter att jag o mitt ex gjort slut, men det kändes bra på ngt sätt. Det var en kille jag kunde känna mig säker med, men jag tror inte att jag uppskattade det lika mycket som jag gör nu. Det var ett stort steg för mig att ta ett kliv ur min första kärlek till att ta ett kliv in i Oskars liv. Den 28 Sep blev vi tsm och allt kändes så bra, Oskar fanns där för mig och han behövdes i mitt liv. Han stöttade mig och magproblemen fortsatte som dem gör nu men han har varit med mig, han har följt med till akuten. Accepterat att jag ibland inte kan göra saker även om jag hade velat, pga magen. Aldrig trodde jag att jag skulle hitta lyckan och släppa in en ny kille i mitt liv. Men jag visste att Oskar var en bra kille och att han aldrig skulle behandla mig så som jag blivit behandlad tidigare. Jag uppskattar allt han gör för mig även om jag ibland inte förjänar det. I början så tyckte jag att han "tofflade" och var för gullig mot mig, varför skulle ngn vara gullig för mig? Varför skulle någon toffla för mig? Jag trodde inte att det funkade så! Vi har varit tsm i 8 månader nu och inom en snar framtid blir vi sambos. Han är den jag vill leva resten av mitt liv med, det är han som ska vara pappan till mina barn och det är han jag vill dö med. Utan honom så hade jag aldrig pallat det jag stått ut med den senaste tiden... med magen o allt. Men idag fick jag ett samtal och jag kommer få hjälp.. Någon att prata med någon som lyssnar och kan få mig på andra tankar. Jag säger inte att ingen annan kan hjälpa mig, men detta är mer proffissionel hjälp på sjukhuset. Jag hoppas att jag om ett år kan gå in o skriva att jag är frisk, men det kommer nog dröja. Pussen